Mostly Sunny with Scattered Clouds
- En bildsvit av Marte Aas

Den metrologiska termen "Mostly sunny with scattered clouds" skulle, översatt till skandinaviska väderförhållanden, kunna motsvara den betryggande frasen "växlande molnighet, mestadels soligt". Diffus, måttlig og väldigt lagom.

Det som fångar blicken I Marte Aas fotografier är de vackert og stämningsfullt återgivna landskapen, för en nordbo ett välbekant sommarlandskap med kompositionsmönster som påminner om nationalromantiskt måleri. Vid första anblicken tycks allt som det ska. Grönområdet, fotbollsplanen, parken, havet – omgivningar som känns igen, rofyllda och behagliga.

Vid närmare betraktande börjar små händelser att urskilja sig, oftast placerade lite avsides, något underordnat helheten; en man korsar en bakgård, en kvinna springer över en gräsmatta, en man ror en eka. Handlingar som I sig kan värka triviala, alldagliga och händelseslösa, små vardagliga situationer som vanligen undgår ens blick. Det tycks som om de blivit fångade I farten, kanske av en tillfällighet – ögonblicket som bara kameran kan registrera, en händelse I mellanrummet som bara ett medvetet öga lägger märke till. Deras handlingar blir som ett slags markörer för att nogot faktiskt pågår, en tidsaspekt I det som till en början verkat orörligt och tydligt redovisande, ett frågetecken som problematiserar det som först verkade så naturligt.

Fotografierna fasthåller något oavslutat, som både hejdar och bejakar ett vidare händelsesförlopp. Det är först när man börjar fråga sig vad situationen kan tänkas säga som de tolkningsmässiga felsluten börjar avteckna sig, några osäkerhetsfaktorer som balanserar mellan bildernas självtillräcklighet och potentiella fortsättning. Vad finns utanför bilden? Det handlar inte om symbolik, inte heller om en felande länk utan snarast om en tvetydighet I vad som egentligen utspelar sig, en smygande språklig oklarhet som tvingar fram en revidering. Föreställer bilden en lek eller ett övergrepp?

Liksom vi medvetet eller omedvetet måste göra inför verkligheten, tvingas vi acceptera att det vi ser I bilden inte står inom språklig og tidslig åtkomlighet. Ögonblicket har alltid ett före och ett efter, som misstänkliggör varje svar och lyfter fram handlingarnas dubbla betydelser. Varför är mannen på parkerigsplatsen på väg rakt in I stenmuren? Är mannen I ekan på väg till eller från personen som ligger I vattnet? Marte Aas iscensättningar sätter tolkningen på glid, får oss att tankemässigt gå vilse I vardagens självklarheter. Är det ögat som bedrar mig – eller ser jag rätt?

Julia Tedroff